‘

Ett förord är på sin plats!

I ärlighetens namn. Hade det rört sig om något av bråkdelen av en sådan hård kritik som nu kommer att följa gentemot någon yngre, strävande författare som jag har kontakt med, så hade jag valt att inte publicera detta offentligt. Jag hade istället gett författaren konstruktiv kritik privat, lyft fram vad som kan förbättras och varför sådana förändringar skulle göra helheten till något ytterligare. Troligen är detta val i rollen som litteraturkritiker helt uppåt väggarna, men min anledning är att jag försöker leva mitt liv efter ett antal deviser där en är att alltid försöka behandla andra som jag själv vill bli behandlad.

Men i det här fallet riktas min kritik mot självaste Per Olov Enquist. En stor, välrennomerad författare, regissör och dramatiker, som ändå måste sägas tillhöra skaran av Sveriges främsta litterära aktörer, och denna hans självbiografi som under 2008 erövrade författarens andra (!) Augustpris för bästa svenska skönlitterära bok (hans förra vinst var 1999 med romanen ”Livläkarens besök”).

De allra flesta författare är mer eller mindre känsliga, men Enquist är – enligt denna hans bok – minst sagt en stor pojke som varit med om både det ena och andra under sina 78 år (född 1934) över jord. Författaren i fråga lär nog knappast brista i gråt framför sin dator och tycka att det är det värsta påhopp han varit med om när/om han läser denna undertecknads kritik. Att inte vara genomärlig vad avser Enquist och gentemot hans upprepat prisbelönta roman vore lite som att be Picasso spela pictionary.

Jag försöker läsa allting, alla böcker och artiklar, allt jag kan finna om skrivande – hur författare arbetar, hur författare tar motgångar, framgångar, kritik, hanterar livet, kändisskapet, osv. Efter den här bokens erövrande av Augustpriset var detta obligatorisk läsning: en självbiografi av en av våra största svenska författare, som dessutom fått stora rubriker på grund av offentliggörandet av författarens alkoholism – hur kunde jag annat än bli intresserad?

Det skall dock bedyras att jag verkligen gjort en stor sak av att inte ha läst några andra kritikers åsikter om den här boken. Detta har på grund av bokens och författarens storhet inte varit helt enkelt. Men jag anser mig ha lyckats över förväntan. Följande är, efter att äntligen ha plöjt igenom boken ifråga, helt och hållet mina egna ord och åsikter vilka, efter ovanligt mycket omsorg, alltså i det närmaste är helt ofärgade av andra recensenters tycke och smak.

‘

‘

Bokrecension:

”Ett annat liv”

av: Per Olov Enquist

recensent: Fredrik F. G. Granlund

‘

1. 1. Bokens baksidestext

”Boken går från födseln den 23 september 1934 i Hjoggböle, en bondby i norra Västerbottten. Hur han lämnar sin by, blir författare, reser långt. Allt går så bra, sedan går det mycket illa. Den 6 februari 1990 börjar ett annat liv. Boken handlar om detta.”

‘

1. 2. Bokens handling

Det går från födseln 1934 och åren som pojke i den lilla byn Hjoggböle i norra Västerbotten, till något litet mer vuxet som reser ut i världen, som ett tag är idrottare, sedan författare, kulturjournalist och dramatiker. Han reser. Han skriver.

Plötsligt är han gift och har barn. Sedan bor han i olika länder. Reser. Skriver.

Plötsligt är äktenskapet slut och han har träffat en ny kvinna. Bor i Sverige, Tyskland, Frankrike, Danmark, är i Mexico, USA och så vidare vidare.

Sedan är han plötsligt stor dramatiker och tjänar stora pengar utan att man får veta vad han gör med dessa. Nu är det New York och Broadway och kändisskap och översättningar av hans böcker och pjäser och lite allt möjligt. Sedan undan för undan allt mer alkohol utan att det är mycket eller för ofta men en smygande allt bredare glädje i alkoholen för att till sist, när bokens handling (eller brist på handling) hoppat ytterligare och han plötsligt supit sig närmast dement och utan att man fått reda på något som läsare tydligen fått alla i sin närmsta krets så väldigt oroliga att han läggs in på ett, två, flera behandlingshem för alkoholister och sedan lika plötsligt tvärt slutar helt med alkohol när han på en sådan anstalt börjar skriva om sin barndom i romanen ”Kapten Nemos bibliotek”, vilket också får vår protagonist att till sist sluta dricka.

‘

1. 3. Nominerade till Augustpriset för årets svenska skönlitterära bok 2008

‘

Men hur små poeter finns det egentligen av Eva-Stina Byggmästar (Wahlström & Widstrand)

Ett annat liv av Per Olov Enquist (Norstedts Förlag)

Tal och Regn av Katarina Frostenson (Wahlström & Widstrand)

Reglerna av Sara Mannheimer (Wahlström & Widstrand)

Edelcrantz förbindelser av Malte Persson (Albert Bonniers Förlag)

Svart Som Silver av Bruno K Öijer (Wahlström & Widstrand)

‘

* * *

‘

(Inom parentes kan jag nämna att jag avgudar Bruno K Öijer för mer än bara texterna och uppläsningarna – men diktsamlingen ”Svart som silver” är som jag ser det förvånansvärt utspädd jämfört med författarens övriga verk. Intressant är dock att ”Stora läsarpriset” under 2008 gick till Bruno K. Öijers ”Svart som silver” som Årets diktsamling och Johan Theorins ”Nattfåk” som Årets deckare/thriller. Priset ifråga delas ut av sajten bokcirklar.se och röstas fram av medlemmarna på sajten (!). Även här har Öijer, som jag ser på saken, vunnit i princip därför att det är han som är författare till boken - precis som i fallet med P. O. Enquist och Ett annat liv, inte på grund av vad författaren skrivit mellan bokens pärmar.)

 ’

1. 4. Juryns motivering

‘

”I sin nya bok förenar Per Olov Enquist en självbiografisk skröna med ett stycke självupplevd litteraturhistoria och en självbekännelse i tragikomedins form: han borrar sig ned mot en smärtpunkt i jaget och tar oss med på en infernalisk resa som trots allt får ett lyckligt slut. Det är en modig bok, som sträcker sig från Hjoggböle i Västerbotten till Broadway i New York City, med konstnärskapets destruktiva och kreativa livslinje i centrum.”

‘

148 böcker sändes 2008 in från 27 olika förlag. Juryn bestod av Anders Cullhed, (ordf.), Åsa Arping, Jessika Gedin, Dan Shafran och Gunilla Sandin.

‘

‘

1. 5. Vinst också för sin författaruppläsning av Ett annat liv

P. O. Enquist vann 2009 även Iris Ljudbokspris 2009 med sin egen inläsning
av boken.

‘

‘

2. Positivt

Självbiografin i fråga är skriven som ett författarens utifrån betraktande utav den han en gång varit. Titeln ”Ett annat liv” syftar således på hur Enquist ser tillbaka på det som varit och hur det är för honom numera, efter att ha överlevt alkoholismen. Han betraktar alltså det förflutna såsom just ett annat liv.

Som nästan alltid när det rör sig om P-O Enquist är det välskrivet, berättat på ett folkligt sätt och åtminstone relativt lättläst. Här finns en del passager som är vad jag anser konstituera verkligt god litteratur: sådana bokstäver som får läsaren att verkligen glömma allt annat runtomkring den egna personen och enkom vara inne i författarens berättande; sådan berättande prosa som får oss läsare att för stunden glömma alla våra problem, att inte kunna ta en paus, knappt ens kunna gå på toaletten – därför att vi inte vill, därför att vi vägrar, att lägga ifrån oss boken.

Bokens upplägg, dess form och dess stilistik är allt härligt! Författaren försöker se tillbaka på sitt liv och uppfattar sig själv som ”han”, under boktiteln ”Ett annat liv”. Och det är som sagt  välskrivet. Inget snack om den saken.

Men. Trots intressanta partier som stundtals är så medryckande att jag ibland knappt kunde lägga ifrån mig boken, såsom när det berättas om Broadways uppsättning av Enquists teaterpjäs ”Tribadernas natt” från 1975 (som översatts till över tjugo olika språk) – vilket gjort mig väldigt, väldigt sugen på att börja skriva radiopjäser, men särskilt för teater,

samt när man som läsare ÄNTLIGEN precis mot bokens slut får läsa lite om författarens så omtalade alkoholism (trots att läsaren inte fått den värst motiverad sedan tidigare).

Själva berättandet kommer fullständigt om intet. Författaren har valt att lägga sin energi, sina bokstäver och ord och meningar på nästan genomgående fel saker.

‘

3. Negativt

Problemet med denna bok är mångfaldigt. Trots att jag inte läst någon kritik av boken sedan vad som skrevs när den släpptes för fyra år sedan vågar jag påstå att kritikerna sviker oss. Naturligtvis därför att det hör till allmänt hyfs att berömma Enquist. Som författare vet jag att det minst sagt är fördelaktigt att redan från början av en berättelse få läsaren att vilja läsa vidare för att få reda på svaret eller förklaringen på något. Men i detta fall är det kritikerna som planterat suget hos läsaren av den här boken – inte alls författaren. Här skall man minsann få läsa om författarens alkoholism, har kritikerna sagt. Och man läser och läser och först de sista hundra sidorna eller så får man läsa något alls om detta.

Men jag ger mig fan på att när jag efter att ha publicerat den här bokrecensionen på Marmeladkungen och då läser andras kritik av boken kommer att finna just vad jag misstänker: att alla namnkunniga litteraturkritiker valt att framhålla en eller flera positiva aspekter samt att desamma mest bara i förbifarten, och egentligen utan att betona detta, nämner att boken hoppar i tiden lite hur som helst och lite när som helst, och utelämnar det man som läsare helst av allt vill läsa.

Något annat vore mycket märkligt.

‘

3. 1. Boken är för lång, för ojämn och ofullständig

Författaren sviker läsaren. Boken är ofullständig. Man tror förstås som läsare av en på detta sätt prisbelönt bok att man skall få reda på lite smaskigheter, lite bakom-kulissen-information. Men det man får är ofullständigt, en torr bok som då och då plötsligt hoppar fram och förbi vad man under genomläsningen är sugen på att komma fram till och få reda på mer om. Faktum är att bokens intressanta och medryckande partier är så ojämnt uppdelade på bokens totalt 530 sidor att man som läsare emellanåt totalt tappar intresset. Intressanta partier kommer och går. Men det gör även långa, alldeles för långa, pratiga och i det närmaste helt ointressanta och omotiverade dito.

Jag tänkte flera gånger, liksom i fallen Stephen King, Dean Koontz och J. K. Rowling och andra riktigt stora författare som verkar få närmast allt de skriver publicerade just som de skrivit det, med resultatet att det i allmänhet blir alldeles för pratigt och tjatigt – om man på Norstedts förlag inte vågat gå in och skära bort dödkött från denna PO:s självbiografi.

‘

3. 2. Författaren sviker läsaren totalt

Under 2008 fick jag uppfattningen att boken ”Ett annat liv” var så stor och att Enquist belönades med Sveriges mest prestigefyllda litteraturpris för denna andra gången därför att författaren var så modig nu när han helt plötsligt, utan att någon tycktes ha känt till det, efter arton års nykterhet, häri gick ut offentligt med att han har varit alkoholist. En av de främsta orsakerna till varför jag valde att läsa just den här boken. Detta väntade jag på att få läsa om genom hela boken.

Enquist berättar nämligen inte alls om det man önskar läsa, eller läsa mer om. Han väljer också att berätta om fel aspekter av sitt liv. Författaren berättar om onani och dylikt, men knappt inte ens ett ord om sitt sexliv. Inget om hur han efter hela barndomen till slut lyckades förlora oskulden Hur han arbetade. Hur han kände det. Hur hans kändisskap blev allt större och hur det upplevdes och hur det påverkade hans ego. Hur han bearbetade texter. Hur han fick agent. Det personliga. Det som gör Enquist till Enquist. Häri finns inga tips för blivande författare, ingenting rörande skrivandets hantverk, dess möjligheter och problem, hur han kom in på att skriva dramatik eller hur han lärde sig det, hur han blev av med oskulden, inte ens hur han träffade en kvinna och gifte sig, inget om hur det var att få barn, inget om hans skilsmässa, eller hur Enquist upplevde och tacklade sitt kändisskap när det kom. Om allt sådant här är det verkligen hysch-hysch. Några få korta yttranden, om det nu berättas något alls, det är vad man som läsare får nöja sig med.

Visst. Något Enquist lyckas med är att locka mig till att vilja börja skriva professionellt för teater. Han får det också att verka så enkelt att skriva en teaterpjäs som inbringar kändisskap och rejäla likvida medel – och detta utan att i det närmaste ens förklara något om skrivandeprocessen, skapandet, valen man gör i författarrollen, hur han gick från romaner, essäer och annat till att skriva för teatern. Hur han var tvungen att anpassa skrivandet. Vilka författare han läste och påverkades av. Om han fick hjälp av någon. Om han var tvungen att studera manuskriptskrivandet och hur övergången var; vilket han föredrog. Hur hans idéer kom till.

Stundtals fångas man upp av berättandet, läser vidare utan att tänka på det, fastnar i texten, finns där i situationen som beskrivs, känner spänningen, upplever vankelmodigheten, tänker som författaren.

Men

det

är

ryckigt!

‘

Handlingen hoppar hit och dit och tillbaka och framåt. Är ofullständig. Förflyttas fram och tillbaka i tiden, lite hur som helst. Och jag läste mest i väntan på att framigenom få komma att läsa, att äntligen få läsa, om det som jag upplevde som den stora grejen med boken – orsaken till prisvinsten – var under 2008: författarens alkoholism.

Men. Detta. Dröjer. Sannerligen!

Frustrationen infann sig gång på gång när texten helt plötsligt hoppade till och tiden och platsen i boken helt förändrades – och det var sannerligen inte underhållande att härda ut på vägen till att få läsa om just det mest omtalade; författarens alkoholism, en bidragande orsak till varför jag överhuvudtaget läste boken.

Jag får även känslan av att det här just därför är skrivet utan personligt lidande, och vad är väl ändå en sådan här självbiografi utan avslöjanden och ångest under arbetets gång? Jag känner mig som läsare totalt blåst. Lurad.

‘

3. 3. Författarens alkoholism

En sak jag fattade tycke för, när det väl – först mot bokens slut! – kommer till författarens alkoholism (vilken inte tycks mig alls värst märkvärdig eller märkvärdigt beskriven – åtminstone inte med nutidens mått mätt) var följande plädering:

‘

”Självklart rekommenderas han att använda antabus, för övrigt en dansk uppfinning från femtiotalet, ett medel som av en slump hittades vid experiment med medel mot hudeksem. De som tror att antabus kan rädda honom underskattar dock hans karaktärsstyrka.

Han skall inte låta sig besegras av denna danska tablett. [...]”

(Sid 444.)

‘

När boken väl börjar bli lite intressant de sista hundra sidorna slutar alltsammans helt abrupt med att han på sin sista vistelse på ett behandlingshem för alkoholister plötsligt väljer bort alkoholen och blir som han benämner sig själv – och i slutet gör en ganska stor sak utav – ”helnykterist” istället för vad som då var kutym inom Minnesotametoden: ”nykter alkoholist”.

Jag kan inte vara ensam om att undra hur Enquist tacklade abstinens och ångest och det tidigare ”alkoholindränkta” livet utan flytande självförtroende. Det enda som uttrycks vad avser detta är att han klarade av att bryta upp från alkoholismen genom att börja skriva och färdigställa och få romanen ”Kapten Nemos bibliotek” publicerad. Detta uttrycks – liksom boken i övrigt torrt, och utan tankar och känslor – enligt följande:

’

”[...] och han kunde skriva.

Och när han insåg det visste han plötsligt. Han var räddad.

Det fanns inget förnuft i detta. Men vad fanns det för förnuft i det som hänt. Och under månaden på Konsdal skrev han bokens första tredjedel. Det var en bok om återuppståndelsen. Och när han förstått det, och visste att han nu kunde skriva igen, då gavs han ett andra liv.

Februari 1990. Det har gått arton år sedan dess.

Sedan dess har han inte druckit en droppe sprit.

(sid. 526)”

Ett bokens problem är att man efter författarens utläggningar om upplevelser av olika
behandlingshem inte får reda på något om – i likhet med att man inte får läsa
om skrivandets hantverk – hur det faktiskt gick till när suget uppstod.

‘

3. 4. Bokens litterära högvinst – P. O. Enquists andra Augustpris

Vinsten av vårt lands mest prestigefyllda litterära pris uppfattar jag såsom en slags belöning för P-O Enquists kulturgärningar genom åren, som en vinst utan betydelse, i denna annars så kallade prestigefyllda litterära tävling, den kanske tillika allra finaste att vinna. Det borde naturligtvis inte vara så. Inte alls.

(Det påminner mig om hur det var när Isaac Asimov inom fantastikvärlden till slut fick en Hugo-statyett för årets bästa science fiction-roman med ”Själva Gudarna” (The Gods Themselves). Boken vann både Nebula-priset för bästa roman 1972, men framför allt Hugo-priset för bästa roman 1973 – trots att författaren hade skrivit så oerhört många bättre romaner genom åren. Priset tilldelades Asimov därför att han inte hade fått det för en roman tidigare; en slags sammangaddning, en tyst överenskommelse bland de röstberättigade.)

I Enquists fall belönas författaren efter sex nomineringar, för andra gången med Augustpriset för årets bästa skönlitterära bok med ”Ett annat liv”, men uppenbart därför att han i bokens avslutning går ut offentligt med att han har varit alkoholist och hur det var och hur han överkom denna sjukdom. Det är inte avslöjande. Det är inte värst intressant. Det är kort. Det är torrt. Det är lite. Det är beskrivet utan känsla och reaktion.

En besvikelse är vad det är – inget annat!

Och jävighet är bara det sedan födseln ändrade förnamnet vad avser den här bokens vinst av Augustpriset.

 ’

4. Sammanfattning

Det här är en inkomplett volym som då och då hoppar över många år (och författade böcker/pjäser som det berättas om) utan någon förklaring till varför. Det är också ständigt tvetydigt, återkommande paradoxalt och ofullständigt, intressant eller blekt och tråkigt utan medelväg, samt rent ut sagt – och detta vill jag poängtera – en synnerligen oärlig, pseudobiografisk bok som förtäljer tämligen torra och oinspirerade perioder i författarens liv.

Läsaren bedras. Författarens mod sviker. Vad som författaren kallar ”ett annat liv” beskrivs i tredje person utan inlevelse; utan smärta. Det beskrivs hur det var. Inte hur det upplevdes. Inte hur han ser på det arton år i efterhand.

Autenciteten brister i och med att det alla vill ta del av och läsa om saknas, eller ingår men i en alldeles för hög otillfredställande grad. Vad man väntat sig och hoppats att få veta mer om, eller åtminstone något alls om – det utelämnas. Det rör sig istället om  valda delar av vad som hänt i Per Olov Enquists liv från hans födsel fram till för arton år sedan. Däremot inte om orsaker. Eller om hur det kändes. Eller hur han tänkte/tänker. Eller hur han hanterade nykterheten och – om man nu skall tro honom – lyckades med att efter bokens abrupta slut aldrig mer smaka ens en droppe alkohol.

‘

‘

Jag är övertygad om att allt hade blivit så oerhört mycket mer intressant om Enquist åtminstone hade tagit sig en grogg då och då under tiden han arbetade med den här boken - det hade med största säkerhet åtminstone resulterat i ett bra mycket intressantare resultat!

För det finns något som heter måttlighet. Även den värsta alkoholist kan lära sig detta. Vad fan, Enquist är för helvete författare. Har man inte någon självdisciplin som sådan lär man inte uppnå värst mycket under sin karriär. Det är lite som G K Chesterton uttryckte det en gång i tiden: ”Alkoholister och absolutister gör samma misstag. De betraktar vinet som en drog och inte som en dryck.

‘

‘

Titel: Ett annat liv

Författare: Per Olov Enquist

Norstedts förlag

ISBN 978-91-1-301893-5

Sidantal: 534