‘
Världspoesidagens afton, var det ja
‘
(För mig liksom för andra fundersamma: Världspoesidagen inrättades 1999 av Unesco United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization. Syftet är att uppmuntra till att läsa, skriva, undervisa och publicera poesi. Dagen ifråga firas årligen i Stockholm med en endagarsfestival där poeter framför sin poesi.
”Poesi är ett av de renaste uttrycken för språklig frihet. Det är en del av identiteten hos folk och det förkroppsligar kulturens kreativa energi, för det kan kontinuerligt förnyas.”
(ur Irina Bokova, UNESCO:s Generaldirektör, Meddelande inför Världspoesidagen 2013)
Syftet med denna dag är att stödja språklig mångfald genom poetiska uttryck och att erbjuda hotade språk möjlighet att göra sig hörda i sina samhällen. Dessutom är dagen tänkt att stödja poesi och stödja traditionen med poesiuppläsningar, att främja poesiundervisning, att stödja små förlag och att skapa en attraktiv bild av poesi.)
‘
Hmmm.
Nu. Afton. Nog om dagen. Innan den tar slut.
Och till saken.
‘
Den mycket intressante (och på sätt och vis), husguden, herr Friedrich Nietzsche skrev en gång att människan inte kommer att gå under av krig eller någon stor small, utan på grund av att människan tröttnar på människan.
Och visst fan håller vi på att köra skiten ur varandra redan nu!
‘
Min favorit bland Sveriges levande komiker, Claes Malmberg, har uttryckt en talande åsikt om det hela lite på ett ungefär lite så häringa grymt tillika pessimistiskt sätt:
”Vi kommer inte att ha några hemligheter kvar. […] Vi får vår dagliga dos av troschocker och skandaler i kvällstidningar och kändispress som dammsuger kändisar på familjeförhållanden, relationer och intimiteter. Vi vill veta vem som använt droger, skurit sig i handlederna, haft ångest, blivit våldtagen på en språkresa till ’Brighton, har en mamma som är alkis, har en pappa som förgripit sig på en, har en lillasyster som dog av en tumör . . . . För att inte tala om vem som hånglade med vem på efterfesten till Grammisgalan och vilken klänning någon ska ha på sig under Idol-finalen . . .
Ett öde inte minst för våra kändisar. Man jagas runt i ljuskäglan under en intensiv period medan alla rycker och sliter i en. Och så – off! Så är det slut. Och man hänger odch dinlar utsugen och uttorkad i föredettingarnas spindelväv. Vi förbrukar människor i vår kultur.
Risken är att vi förlorar allt det som är finare kalibrerat, det som är sensuellt, de små upplevelserna som kräver närvaro eftersom de annars drunknar i larmet. Istället hoppar vi från tuva till tuva i vår jakt på något nytt. Och ju mer vi ägnar oss åt kickar, desto längre kommer vi ifrån den lycka vi söker. Det är som att simma i ett hav med starka underströmmar. Vi simmar mot land men sugs istället allt längre ut från land av strömmarna tills vi inte längre orkar utan sjunker. Vi har förlorat kontakten med varandra och genom det förlorar vi också kontakten med oss själv, och våra känslor. Vi hittar inga sammanhang.”
—-
Visst finns det sanning i uttalandet.
‘
Och, vad tycker då jag?
‘
Jo, ibland blir jag precis som alla människor väldigt trött på världen. I mitt fall därför att de allra flesta lever samma liv. Saken är den att vi alla måste ta och stanna upp och njuta lite av situationen, åtminstone någon gång ibland, uppskatta omgivningen, tänka efter lite, hitta något positivt, sedan gärna lite mer, uppskatta vad man har och hur litet det än må vara. Innan det är för sent.
‘
Men det är klart, att så länge vi inte tröttnar helt på all den poesi som finns inom och omkring oss (betänk att poesi är oändligt skiftande, något som gestaltas i alla möjliga och omöjliga former!) . . . ja, så länge vi inte tröttnat helt på denna poesi, så finns det nog ändå hopp.
Postat i:humor, Konst, Kritik / Recensioner, Litteratur, Litterära citat, Poesi, Självbiografiskt
